en studie i lathet

Vad sjukt man beter sig egentligen. Här har jag en viktig skoluppgift att göra, men jag gör den inte! Jag gör allt annat förutom det. Borstar tänderna lååångsaaamt, går en runda i lägenheten (som i mitt fall är i princip omöjligt eftersom jag bor i en etta på 29 kvadrat) tittar ut genom fönstret en stund, ( jag har utsikt över en parkering och några busskurar i fruängens centrum, denna metropol i stockholm) gnolar lite på en R-Kelly låt, drar med fingret längs tv:n, -oj lite damm måste nog städa lite, kollar igenom lite gamla skivor, - den var det längesen jag lyssnade på... lyssnar inte på skivan, fastnar med blicken på ingenting ett långt tag för att sedan sätta mig här och skriva i min blogg. Otroligt! Allt för att slippa jobba. Jag är säkert inte ensam om detta fenomen. Skulle vilja göra en studie över människan och hennes oförmåga att ta tag i saker, och istället skjuta upp dem till senare.

Men det här sjuka kontraktet då, som man som nyanländ till Sverige skall skriva på! Då känner man sig verkligen välkommen! Här skriv på ett kontrakt innan du kommer in där du lovar att inte begå brott som bryter mot Sveriges lagar och etik och moral. Herregud! Jag skulle vilja se Kristdemokraterna skriva på ett sånt. Eller mig själv för den delen! Blir så trött! Det är väl meningen att vi ska hjälpa folk, inte kränka folk?
Jaja, dags att sluta skriva nu innan det här börjar låta som en uppsats i 5:e klass.

En råttas bekännelser

Ni vet, det finns såna där tjejer. Såna "fransk manikyr, tjockt hår utan en uns av utväxt perfekt sminkade"- type of girls. Såna vars hår aldrig är fett och som luktar blommigt schampo när de går förbi. Såna vars vita tandrader blänker när de ler. Såna med len och alltid lite brun hud. Ibland vill jag vara sån. Det verkar så lätt. Inte att fixa allt det där, men att ha det. Det verkar så skönt att vara snygg.
Inte för att jag är särskilt ful på nåt sätt, men orka gå och fixa naglarna och alltid beställa tid hos en frisör när råttan i en gör sig påmind. Putsa feja, fixa dona. Hur hinner man? Är det värt det?
Jag själv har för tillfället fullt upp med att läsa om kommunalpolitik. Inte så kul ,men nödvändigt när man är en imbecill vad gäller sveriges politiska apparat.

Såg Unge Freud i Gaza häromdagen. Handlade om en psykolog i Gaza, och hans patienter. Det var en fin film utan att bli sentimental. Patienterna var människor precis som du och jag (såklart), med den "lilla" skillnaden att de dessutom hade ett krig och ett enormt förtryck att kämpa emot varje dag. De led av depression, sorg, ångest med mera. En av hans patienter led bland annat av ätstörningar på grund av en depression och psykologen förklarade att det i Europa är vanligt att tjejer svälter sig självmant för att se ut som modeller. Patientens mamma frågade med förvåning i rösten: Självmant?
Vilka kvinnor var det nu som var förtryckta och vilka var det som var fria?

En annan sak. Varför hör man så ofta i debatten om kvinnoförtryck den enormt störiga frasen: "De förtrycker sina kvinnor, men vi behandlar våra kvinnor bra!"
Vadå SINA! Vadå VÅRA! Som om vi var en flock höns som någon ägde. Byt ordval och läs på tack!
Eftersom ingen läser denna bloggen ännu kan jag fortfarande skriva halvbra inlägg som en träning. Sen när ni börjar läsa min blogg kommer jag vara hur vass som helst! gött

haram!

såg halal-tv häromdagen. Det var skitbra! Fattar inte vad folk hetsar upp sig över. Låt alla få hälsa eller vad det nu handlar om, hur de vill. Vad är folk så rädda för? Helt seriöst. Hur ska vi mötas som människor om vi hela tiden påpekar att du gör fel, men börja göra som mig så kan vi mötas. Lite vanlig hederlig respekt kan vi väl visa varandra, så kommer allt gå snabbare och bli garanterat roligare.

svettigt igen

Nu har vi då fått ytterligare en uppgift i skolan. Vi ska skriva en kommunartikel. Jag blir alltid lika nervös när vi får nya uppgifter i skolan, ständigt helt nya grejer som man aldrig gjort förut. Så jävla läskigt. Varje gång tänker jag: Hur ska jag klara detta?
Men det har gått bra hittills, får väl bara fortsätta jobba.
Så imorgon ska då jag och tre klasskompisar åka till Österåkers kommun, utanför Stockholm och gå till de olika förvaltningarna där och be dem lämna ut deas diarier. Och i dem ska då intressanta nyheter bara pluppa upp i ansiktet på oss så att det bara är att sätta sig ner och skriva sin artikel.. Eller eee det det?

Har precis läst ut En halv gul sol, av Ngozi Adichie. En roman om Nigerias inbördeskrig på 60- och 70-talet. Grym bok, läs den!

Nu är det mörkt redan vid fyra på dagarna, hur sjukt är inte det. Man kommer ut från skolan och så är det natten! Med måne och allt! Sinnes...

Men varje dag kommer vi närmare våren, så får man tänka. Lite käckt...
hej då!

vi ska alla den vägen vandra...

Då var man här då. En bloggare. Något jag så länge i smyg föraktat, har jag istället tagit till mig och tänker använda mig av. Bloggen.
Jag blev omvänd efter en föreläsning med Mark Nånting förra veckan. Han frågade varför vi som vill bli journalister inte passar på att ta alla möjligheter att skriva för en potentiell publik. Man måste ju inte skriva om vad man ska ha på sig idag och vilka ställen man hängde på i helgen, man kan ju fan skriva om nåt intressant. Det ställer ju i och för sig ganska höga krav på mig. Skriv nåt intressant!
Ska försöka... men inte idag...
Ha det!